Jag duger precis som jag är.

Hej, jag heter Anna och jag är sockerberoende / sockermissbrukare.

Idag har jag funderat på hur jag ser på mig själv, vad jag har för självbild.

Ända sedan tonåren har jag tyckt att jag inte duger. Att folk måste tycka att jag är tjock och ful. Jag har kämpat med vikten och tänkt att "bara jag blir smalare" så tycker folk att jag blir snygg, duktig och vill vara med mig. Det har ju funkat så där...
Det har inneburit en massa jojobantande och ångest för att jag inte lyckas och inte duger. Ångesten har jag dämpat med att käka sötsaker i form av massor med godis. Vilket gjort att jag inte gått ner i vikt utan gått upp.
När väl beroendet satt sina klor i mig har jag försökt att hålla mig och lyckats ibland. Gått ner några kilon, kommit i de där jeansen, känt mig uppskattad av andra och tyckt att jag duger.
När jag kommit dit har jag varit så nöjd att jag tillåtit mig falla för frestelsen att äta "bara några" godisar. Sen har känslan av att misslyckats igen, gjort att jag tänkt att "det är lika bra att äta ännu mer".

Tillbaka på ruta ett...

Så har det hållit på, runt runt i cirklar hela tiden. Och allt för att jag är osäker på mig själv och inte tycker att jag duger som jag är.

Dessutom har jag fått bekräftelse på att det är så, genom att folk ser mig, de faktiskt ser mig, när jag är smalare. Jag får fler uppskattande blickar när jag är ute bland folk, jag får dansa mer när jag är ute på styrdans och massor av annan uppmärksamhet som jag inte får annars.

Ett ex till mig sa att han var otrogen för att jag gick upp i vikt och blev tjock. Ni kan ju tänka er vad det gjorde med en redan osäker kvinna. Jag gjorde allt för att hålla mig smal, jag motionerade, jag åt diverse dieter, ja kort sagt allt, för att duga åt honom. Och ni vet ju hur det slutar..tillbaka i cirkeln....

Nu tänker jag att det kanske var så. Att han var otrogen just därför. Men jag tror inte att det var för att han inte gillade min kropp, utan för att jag faktiskt är en helt annan när jag gått ner och känner mig smal.
Att folk ser mig, inte för min kropp utan för hur jag är då.
När jag är nöjd med mig själv möter jag andras blickar, jag gömmer mig inte i hörnet när jag är ute på dans, jag går med glada steg och jag känner att jag syns. Och jag syns, för jag törs synas...jag gömmer mig inte...

Varför är det så? Finns jag bara när jag är smal? Eller finns jag för att jag är jag?

Jag har fastnat för några rader i låten från filmen "Så som i himmelen"

"Jag vill känna att jag lever all den tid jag har 
Ska jag leva som jag vill 
Jag vill känna att jag lever 
Veta att jag räcker till" 

"Jag vill leva lycklig för att jag är jag. 
Kunna vara stark och fri"

Den får bli min ledsång ett tag framöver. Den får påminna mig om att jag finns och duger precis som jag är.

Jag duger precis som jag är. 
Jag duger precis som jag är. 
Jag duger precis som jag är. 
Jag duger precis som jag är.

Anna i ett regnigt Sundsvall