Hej, jag heter Anna och jag är sockerberoende.

Vem är jag?

Här kommer ni att få följa min kamp mot sockret och kolhydraterna. Jag ser mig själv som en missbrukare, precis som en alkoholist eller narkoman och det är därför jag väljer en rubrik som kommer från 12-stegsrörelsen. Jag tror att det är många som känner igen sig i min berättelse och det är därför jag valt att berätta min historia och min väg till ett bättre liv. Jag hoppas att jag kan inspirera några till att förändra sina egna liv.

Lite mer om mig och min bakgrund: 

Jag är 43år och har bott i Sundsvall i hela mitt liv. Jag har två barn en 17-årig son som bor hemma, medan min 24-åriga dotter bor för sig själv. Mitt främsta intresse kretsar kring ungdomar och att umgås med dem på ett vuxet men engagerande sätt. Vi har alltid öppet hus här hemma och det är inte ovanligt att vi är många kring middags- och frukostbordet. Jag gillar också att syssla med geocaching, en modern form av skattjakt med GPS. Jag kommer att berätta mer om det senare. 

Jag har växt upp med mamma, pappa och en lillebror. Precis som i de flesta familjer fanns godsaker som en belöning när man gjort något bra, som tröst när man mådde dåligt, som mys framför tv:n och när man gjorde något roligt. Jag minns att jag redan i tonåren gömde godis på rummet och längtade tills jag fick lägga mig och läsa och mola i mig det. 

Under hela mitt liv har jag jojo-bantat och det har alltid varit godis som varit den största tjuven. Efter varje gång jag bantade ner mig, gick jag upp ännu mer när jag slutade och till slut var jag över hundrastrecket.
För att par år sen började min bror äta LCHF, som står för lite kolhydrater och mycket fett och han gick ner och blev mycket piggare. Jag testade och fick samma effekt, vad jag mådde bra och behövde dessutom inte svälta! När sommaren kom trodde jag att jag skulle kunna smaka bara en glass, ”man måste ju unna sig nåt på semestern”. Det blev flera glassar, godis, mackor, potatisgratäng...mm mm...
Jag hade ”misslyckats ännu en gång”, det var så jag tänkte.
Nu började mina problem verkligen på allvar. Jag vräkte i mig godis, det var inte godisskålar det var stora salladsskålar. Jag gömde undan det för min familj och vänner. Jag längtade tills de skulle gå så att jag skulle kunna plocka fram godiset och bara vräka i mig. Jag valde bort att gå bort för att istället sitta hemma och äta.

Jag bad min 16-åriga son att gå och handla godis när jag inte orkade själv. Jag sa emellanåt att jag ska ”skärpa mig” och när jag inte klarade av det blev har arg och sa ”du skulle ju sluta” . Såna gånger sa jag till honom att han skulle säga nej när jag frågade honom, men när han gjorde det blev jag arg och sa att ”jag är vuxen och bestämmer själv vad jag stoppar i munnen.” Han var mycket arg och jag tror att han ofta var besviken på mig för att jag inte höll det jag lovade. Nu hade jag alltså blandat in honom i mitt missbruk och det fick mig att tänka till.

Det som till slut fick bägaren att rinna över var när jag skulle handla julklappar några dagar före julafton 2010 och inte kunde stänga vinterjackan. Jag fick ta en tunnare fleecejacka och eftersom det var -25 grader så frös jag enormt. Julen gick men vid trettonhelgen bestämde jag mig för att ge LCHF en till chans.

Nu har jag ätit den kosten sen dess och har både gått ner en massa i vikt och blivit mycket piggare. Jag orkar gå på promenader igen utan att bli andfådd och utan att få värk i leder och rygg.

Jag äter en blandning mellan LCHF och GI, det är det som passar min kropp och mig bäst. Jag försöker skapa andra matvanor och tränar mig att belöna/trösta/fira med annat än godsaker och mat.

Anna i ett kolsvart Sunsvall